Den svenske middelklassen, som den norske, har i mange tiår vært de fremste pådriverne for et multikulturelt samfunn og har slått hardt ned på alle som har ytret seg kritisk til eksisterende innvandrings- og integreringspolitikk. Kritiske røster har fått utlevert karakteristikker som intolerante, fremmedfiendlige, redde, dumme, rasistiske og ikke så rent lite ondskapsfulle. Eksempler på dårlige erfaringer blir straks nullet ut med et dusin gode, som om det som går bra rett og slett fjerner det som ikke fungerer. Alt som trengs er et godt hjerte, og mantraet har vært en ren ønsketenkning som et slags tilsnitt av religiøsitet og renhet.
Men nå har vannet nådd den svenske middelklassens terskel, og frykten for at vannet skal stige ytterlige er påtakelig. En lang og god artikkel av Federico Moreno i Expressen, publisert i juli i år, presenteres i undertittelen som «Reportagen du behöver för att förstå Sverige». I artikkelen, med den treffende tittelen «Medelklassen skakad när gängvåldet tränger sig på» gir Moreno et uredd og ærlig bilde av hvordan den svenske middelklassen har gitt totalt beng i hvor mange ubehageligheter og kriminalitet deres idealisme, og kanskje til og med selvforherligelse, har skaffet andre og mindre bemidlede deler av befolkningen.
På sociala medier hånas pappan till en utsatt pojke efter att han gått ut i medier och pratat om rånvågen. Pappan, som bor i ett bostadsområde där många lägger sin röst på Miljöpartiet, anklagas för att själv ha röstat på en politik som medfört otryggheten. Anklagas för att tillhöra en medveten medelklass som beskyllt andra för att vara alarmister när de uttryckt sin otrygghet.
Jag visar twittertråden för en vän som flyttat in i ett av de drabbade medelklassområdena. Han säger att det är tur att han, som har invandrarbakgrund, bor i ett tolerant område. Annars hade hans egen son kunnat drabbas av folks blinda ilska under en pågående rånvåg.
– De här personerna, som de hånar, de är våra sista vänner, säger han. Det är de sista som inte röstar på partier som vill ha bort oss.
Moreno forteller om kilder som ikke tør stå frem med kritikken sin, selv etter at barna deres har blitt ranet og mishandlet. Frykten for å bli stemplet som fremmedfiendlig overkjører trangen og viljen til å si ifra, og til å dermed være med på å skape en endring. Akademikeren «Rikard» er en av disse anonyme kildene. Han har sett miljøet endres der han bor, med stigende kriminalitet og bruk av vold. Han forteller at han har endret handlingsmønster og at han, og ikke minst hans barn, har mindre bevegelsesfrihet. Men han frykter samfunnets reaksjon dersom han skulle stå frem åpent.
– Jag tycker inte att samhället kollapsat. Använder man såna termer förknippas man med SD. Men om det sker, så händer det stegvis. En reva här, en reva där. Nu finns många revor. Vi har det ännu ganska bra, men vi måste göra något innan det går för långt.
Middelklassen møter seg selv i døra så det synger, slikt blir det blåveiser av. Slike middelklassen overså hos andre. Den svenske nasjonaløkonomen Ingvar Nilsson spør om det handler om hudfarge.
”Är det en fråga om att alla människor är lika, men vissa mer lika än andra? Handlar det om hudfärg, ursprung och etnicitet hos offren?”
”En lösning på ortens problem skulle konfrontera den välbeställda medelklassen med ett antal nödvändiga uppoffringar för att komma till rätta med situationen. Allt från det fria skolvalet till en förändring av bostadspolitiken”.
Kanskje har han rett i det, eller så kan det handle om at det i middelklassens engasjement for svake grupper, i.e. innvandrere og asylsøkere, ikke har dumpet inn en tanke om at det i den voksende kriminaliteten i de tidligere mest utsatte områdene i byer som Malmø og Stockholm faktisk er innvandrere som også er ofrene. Det er deres biler som brenner i gatene, det er deres butikker som ranes, det er butikkeiere der som utsettes for utpressing av kriminelle, og det er deres barn som blir skutt i gatene. Frem til nå altså. Det er en dyrekjøpt og ny erfaring for svensk middelklasse, men dessverre en gammel erfaring hos folk bosatt i områder der tilsvarende kriminalitet har dominert i lang tid.
Carolina Sinisalo är en av förortsmödrarna till mördade barn som de senaste åren krävt att politikerna betraktar problemet som en nationell kris.
Hennes hjärta krossas av att inte alla barn och ungdomar i Sverige får växa upp med samma grundtrygghet. Att vissa behöver begrava vänner, oroa sig för sina syskon.
”Att de vid det här laget börjar förstå att de inte har samma värde som de som bor utanför orterna… För politikernas tystnad går inte längre att missuppfatta”, skriver hon på Facebook och kallar till en demonstration i Stockholm för unga i förorten.
När jag berättar för henne om mitt möte med invånare i medelklassområden som reagerar över att rån och våld nu drabbar deras kvarter skakar hon på huvudet.
– Det är tragiskt att medelklassen reagerar först när de drabbas av rån. Ingen har brytt sig om oss från orten. De har hellre velat prata om ”kriminella från förorten”, än om att en femtonåring skjutits ihjäl mitt på dagen i Sverige.
Moreno viser til at faren for at grupper med borgervern tar saken i egne hender, jo lengre tid det går før politikere setter inn støtet for å beskyttet sine borgere, jo større er sjansen. Han viser til at det i sosiale medier snakkes om borgervern, og at det har vært flere tilløp til dannelse av slike grupperinger som tar loven i egen hånd.
Det finnes eksempler på at disse gruppene har brukt vold mot uskyldige personer, slik som feks «Arga pappor», en samling sinte fedre i Linhamn i 2006. Borgervern er nok siste utvei for mange, og burde være et ringende klokke i ørene på svenske politikere. Et slikt samfunn, med tilfeldige domstoler i gatene, er ikke et demokrati verdig. Men mens mødre i forstaden begraver sine barn, så har middelklassen sett en annen vei, til den urett de tålte så inderlig vel rammet dem selv. Sinisalo, som måtte begrave sin sønn Robin som ble myrdet og hvis andre sønn ble invalid i samme angrep, kommenterer middelklassens nykjøpte erfaring slik:
– Jag kan förstå att medelklassen inte identifierar sig med oss. Jag kan till och med respektera det och vara glad att de inte kan se sig själva i det våld och den fattigdom vi lever. Men det vore bra om de kunde respektera oss som människor.
Villaeieren og akademikeren «Rikard» har reflektert mye over hvordan det ble slik at den middelklassen han selv var og er en del av lot til å ha så lite forståelse for andres problemer, og så lite vilje til å høre på andre. Han tror at de politiske reaksjonene blir sterkere nå som det er middelklassen som rammes av den økende kriminaliteten. Han mener at debatten rundt dette fortsatt er låst, og sier at han fortsatt ikke kan snakke med kolleger, venner og bekjente om det han erfarer. For å forklare dette nærmere viser han til boken «The Righteous Mind» av den amerikanske sosialpsykologen Jonathan Haidt:
Jonathan Haidt beskriver att alla människor i någon mening är programmerade för vad de ska tänka och tycka. När människor uttrycker en åsikt är det i regel en instinktiv reaktion som kommer först. Därefter formuleras argumenten.
Svenske tilstander er et utskjelt begrep i Norge, noe som forundrer de av oss som har fulgt med på Sveriges utvikling i et tiår, med stigende undring og vantro. Håpet om at det finnes vilje og mot til å unngå samme negative utvikling i Norge har vært der, om enn ikke i stort monn.
Så lenge problemer ikke kan erkjennes er det vanskelig å løse dem, og når negative erfaringer nulles ut med gode erfaringer i en slags tro-, håp- og kjærlighetsfilosofi, så er sjansen enda mindre. Middelklassens uutholdelige letthet har blitt en tung bør, i alle fall i Sverige.
Vi trenger din hjelp for å fortsette med gi innblikk og kommentarer om feilslått politikk både innenriks og utenriks, så støtt gjerne Gjenstridig.no ved å like og dele artikkelen eller gi en skjerv til driften på Vipps 918 18 142 eller Paypal.